Har funderat på om jag ska ringa min gamla terapeut på Ätstörningsenheten eller ej. Har nog kommit fram till att inte göra det. Jag äter ju regelbundet och så länge jag inte går ner mer i vikt så är det lugnt. Har ju min kontakt på öppenpsyk så om hon ser ngt problematiskt i mitt mående så kommer väl hon säga till. Just nu ska jag bara försöka tänka om och tänka på hur mkt friskare jag ändå är. 
 
Tips på motiverande bloggar tas tacksamt emot! 
 
Känner ni att jag glömt berätta om ngt får ni gärna fråga :)
Blev en helg med blandade känslor. Fredagens händelse tog hårt på mig och kommer nog tyvärr att spöka i mitt huvud framöver men kämpat emot det. Ska inte låta mig sänkas av det! 
 
Hade middag med vänner och respektive hemma hos oss. Var inte på humör för det. Är ingen bra värdinna. Stressar upp mig. Två vännner som blev kvar längst blev lite fulla och när jag fixade i köket hörde jag deras samtalsämnen. Ena tjejen har gått ner frmånen strl 40 till 36. Det är en stor skillnad och ens vännen ifrågasatte om det var en sund nedgång. De diskuterade även sina kroppskomplex under en längre tid. Snacket triggade mig. Om de som tärnor också känner press inför bröllopet, vad gör inte det med mig? Då ska ju jag vara smalast?! Försöker påminna mig om att jag inte behöver gå ner i vikt men det är så jävla svårt! 
Jag är rädd att jag börjar må sämre igen. Fick nästan 1 år (bara små ups and downs) av bra mående så det är ju en jättelång period och jag är tacksam för det. 
 
Förstår att viktnedgång påverkar måendet negativt även om det ger positiva känslor också. Blir mer känslig för allt. Börjar bli deppig på ett sätt som gör att inte ens min pojkvän kan göra allt bra. Vågar inte ta upp det. Vill inte oroa hobom. Vi ska ju gifta oss i sommar och vi ska ju bara vara glada?! Känner mig ensam för första gången sedan jag träffade honom...