I söndags var vi och träffade prästen och repade inför vigseln. Jösses vad det kändes på riktigt! Att uttala de meningar som man drömt om sedan man var liten. Att ha hittat rätt. Att få sin man. Det är så himla stort för mig. 
 
Insåg att det inte kommer vara orimligt perfekta krav på mitt utseende. Jag är ingen kändis. Jag kommer duga. 
 
Försöker peppa mig angående mitt hår. Detta är ju mer jag. Äkta. Tänker släppa pressen!
Känns som att mitt mående har dippat ganska rejält bara över helgen. Vet inte om det är stressen men känner mig så deppig. Ser inte längre fram emot bröllopet. Allt med det känns bara så jobbigt. Tvingas vara social och stå i centrum på ett jobbigt sätt. Det är en grej att stå på scen och underhålla men nu ska jag vara mig själv och jag upplever att jag inte kommer duga rent utseendemässigt. Känner sådan utseendepress så jag vet inte vart jag ska ta vägen! Kändes lugnt ett tag när löshåret var i men nu är jag på ruta 1 igen. Vad ska jag göra åt mitt utseende? Vill inte ångra mig i efterhand att jag inte ansträngde mig mer. Vill få bröllopet överstökat nu men det är några veckor kvar med denna jävla utseendeångest och liknande dysmorfofobi-upplevelse. 
Måste ta ut löshåret som jag satte i. 4000kr i sjön... anledningen? Mitt egna hår är för svagt. Haft ont i hårbotten vid fästena och hårbotten kliar. Är rädd att tappa mer av mitt egna hår och det är inte värt det så jag är klok och ska boka tid imorgon för att ta ur det. Får helt tänka om angående bröllopsfrisyren. Nu får jag ha uppsatt istället. Trivs inte i det men får gå. Tur att min blivande man tar mig för den jag är. Måste minska utseendets betydelse...