TicTacToe

Gårkvällen var galen, lyckades med att VIP:a in mig som vanligt ;-) Synd att jag inte har det självförtroendet i nyktert tillstånd.

Kände mig hemsk fet bredvid min kusin. Nu är mina ben dubbelt så stora som hennes och ja så är det för vi tog kort på dem och kort ljuger inte. Klart att hon tyckte att det var vädigt kul att fota dem och jag ba varför, nej men det är kul svarade hon. Fan alltså alltid detta med att mina ben är så fula och "roligt" feta :-(

Ska skita i det egentligen för jag har smalare överkropp men jag kan ju säga som så att det är svårt att festa när man är missnöjd, man känner sig så ful men det ska inte stoppa mig.

Även om jag var så bakis att jag spydde av mig själv i morse (händer typ aldrig och jag är impad över hur skönt det var att slippa framkalla det själv, utan att det skötte sig ändå) så blir det ändå fest ikväll igen! :-D

Måste berätta att jag på väldigt länge vaknade med ett lugn i morse. Jag trodde först att jag sov hemhemma men det var ändå OK att vakna här i min lägenhet.

Så skön att få känna den känslan! Kanske har det att göra med att jag igår tog kontrollen och inte lät mig styras av ätstörningen. Vi åt popcorn hos kompisen och även om jag satt och klämde på mitt fett så åt jag lagom och kunde njuta av popcornen och jag inser hur himla skönt det är att slippa hetsäta.

"Onyttigheter" ska ätas sakta i lagom portioner för då på riktigt kan man uppskatta dem :-) På ett sätt känns det som att detta kommer att bli första sommaren sedan 2004 som jag inte kommer att må skit och hindra mig själv från att njuta av sommaren p g a min ätstörning- vågar inte hoppas men chansen finns ju och jag hoppas på att bli frisk. Det är först nu jag inser att även om jag inte haft ätstörda beteenden i alla dessa år så har tankarna funnits där konstant och jag har kompenserat och förbjudit mig. Man säger ju att första steget är att bli medveten och det har jag blivit nu. Det är dags NU!

Denna helg ska jag koppla bort ätstörningen, njuta av livet som att festa och umgås med en väldigt bra kompis! :-D

1.                                                   2.

Dessa var de bikini som jag ändå kunde tänka mig även om jag skulle känna mig långt ifrån bekväm i att visa mig i dem offentligt. 

Jag vet att jag inte skulle lägga upp mer bilder men anledningen till denna gången är att jag vill ha tips och de flesta av er har ju aldrig träffat mig och skulle inte ljuga bara för att vara snäll utan jag tror på att ni är ärliga.

Frågan jag ställer är vilken modell som passar min kroppsform bäst? (Om det ens är någon av dem?) Och detta med färgen, de kanske är alldeles fel när jag är så blek? Tycker att det är jättesvårt att veta vilken färg som gör att man ser mindre blek ut. Tips? BTW elaka kommentarer om mina ben och resten av kroppen behöver ni inte skriva, jag tänker redan alla dem i mitt huvud.

Idag har jag utmanats på många olika sätt.

Började med att jag var tvungen att fika med tanten. Hon hade som vanligt dukat upp en massa till mig som en mazarin och 3 små "kuber", 2 med citronsmak och 1 med choklad. De var ganska små så jag blev ju inte mätt på det sättet och fick inte ångest. Hann t.o.m. njuta lite av smakerna :-)

Sedan var det jobbigt att jag skulle äta lunch några timmar efteråt för sötsakerna hade tagit bort hungerkänslorna, men jag tvingade mig att äta lunch för jag måste fixa detta med 6 mål/dag och jag kan inte lita på mina hungerskänslor än utan jag får gå på hur lång tid det gått sedan jag åt sist. Åt ärtsoppa som jag inte ätit på flera år och en smörgås till. Framsteg om något!

Därefter åkte jag till en galleria för att shoppa. Hade på mig jeans (alldeles för tighta nu) och kände mig som ett fetto som vanligt. Var dum och provade bikini och höll på att ge mig en panikattack i provrummet över hur för jävlig jag såg ut men lyckades vifta bort den.

Inget passade varken kläder eller bikini för att jag har sådana fuldagar. Jag tycker inte att det är kul att köpa ngt eftersom min kropp inte förtjänar snygga kläder. Min feta och oproportionerliga kropp förstör kläderna.

Handlade sedan mat och la i 2-pack arraksbollar (dem är de bästa jag ätit från deras egna bageri) och tänkte att allt ändå var förstört idag med att jag fikat och ändå var ett fetto. Men så kom jag att tänka på "Ellinor" och hennes tips, att det som inte står på listan ska jag inte ha.

Jga kunde tänka ett steg längre för om jag skulle köpa arraskbollarna skulle jag hetsa i mig de när jag kom hem - få ångest - hata mig själv - och därmed inte åka iväg till min kompis nu på kvällen. Jag sa tyst för mig själv: TicTacToe, du är inte redo än för sötsaker och därför ska du inte köpa det.

Så jag la tillbaka dem på hyllan TicTacToe vs. Ätstörningen: 1-0 :-D

Vilken känsla! Den hade inte kontroll över mig denna gången och jag vann. Jag mår så mycket bättre av att äta vanlig mat istället och slippa utsätta mig för onödig ångest :-) Nu ska jag iväg till kompisen och njuta av lite sällskap!

Ni är säkert minst lika trötta som jag på att läsa om mitt gnäll över mitt utseende. Men det är så förbannat svårt att sluta tänka på det, så fort jag ser mig i spegeln, i ett skyltfönster, i tunnelbanefönstret. Blir jag äcklad, ledsen och besviken. Men framförallt skäms jag över att visa mig bland folk. Det skulle ju innebära att jag tycker att det är OK att se ut som jag gör.

Känns som att alla glor på mig på ett sätt som inte är positivt. Känns som att blickarna dras till mina ben.

Det tar emot att vara ute och gå, som tur var så slapp jag ta en promenad ensam idag då jag gick med "Silhouette". Det hjälper att slippa gå själv, då kan man försöka att tänka på annat.

Jag vet inte om det är stressen eller mini-pillrena men flera gånger om dagen brister jag ut i gråt och jag känner inte igen mig själv. Det är så tufft att vara så emotionell instabil, det får mig ur balans.

I helgen ska jag festa både fredag och lördag och det är inte kul att göra det när man känner sig fet risken ökar för mig att jag ska få panik av det och få en snedfylla. Då låter jag allt mitt självhat gå ut över andra och det är inte OK. Jag blir en bitch som ska tjafsa med vakter och driva med killarna.

Det är totala motsatsen till hur jag är annars. Det är som att det inte går att hejda det, allt kommer ut på en och samma gång. Man kan väl säga att jag har dåligt ölsinne, fast o andra sidan kan jag vara förbannat rolig att festa med. Jag har liksom inga gränser och ser till att det händer ngt, därför är det många som uppkattar att festa med mig. Så om det är ngt jag vet att jag kan så är det festa, typ det enda jag är bättre på än min syster t.ex. Fan va tragiskt det var att skriva det. Grattis, jag är inte bara psykiskt störd, jag har också problem med alkoholen.

Min självkänsla och självförtroende är som bortblåst. Den försvann förra sommaren, sedan dess har jag varit en sämre kopia av mig själv. När vänder det? Jag orkar inte vänta.

Försöker att tänka positivt. Allt handlar ju om ens inställning. Jag försöker att äta som man ska göra, det vill säga ordentligt och ofta.

Jag vill komma tillbaka till där jag hade ett mer avslappnat förhållande till mat. Där jag aldrig hetsåt efttersom jag inte hade ett behov av det.

Nu i efterhand kan jag förstå att min ätstörning blev sämre och att jag utvecklade bulimi under denna termin. Att inte ha ett riktigt kök och där varje måltid känns jobbig att göra iordning eftersom det känns äckligt och ohygieniskt att göra det i sitt rum och där jag inte kunnat tillaga mat vid en spis eller ugn, så är det inte konstigt att bristen på riktig mat triggar hetssug.

Jag är säkert undernärd och har en massa brister det kan man tydligt se på mitt hår som är torrt, risigt och tunt. Plus att min hy är jättetorr och har små knottror.

Ska bli skönt att snart få flytta hemhem med ett riktigt kök. Jag ska bli bättre på att äta ordentlig lagad mat.

Nu när jag har avslöjat min hemlighet gör min syster & 2 kompisar så känns det som att nästa steg är att berätta för mina föräldrar. Jag vet att de inte kommer att bli förvånade för de har under så många år kommenterat att jag äter för dåligt, väger mig för ofta och inte har ett avslappnat förhållande till mat.

Men om jag berättar kommer jag att göra det via mail samt att jag bara kommer säga att jag har en ätstörning. De kommer inte få veta om att det är bulimi. Det kan vara passande att maila dem några dagar innan jag ska flytta hem så att de är förberedda och att jag slipper att vara där personligen.

Frågan är bara om det kanske får mer negativa konsekvenser detta? Att de kommer att bli kontrollerande och det pallar jag inte! Vilka erfarenheter har ni av att ha berättat för era föräldrar?

I natt hade jag svårt att somna. Hade ångest och var stressad. Vaknade av att jag krampaktigt höll om mitt täcke, hyperventilerade och var vettskrämd :-( Hade dessutom så ont i huvudet så att jag gick upp och tog en alvedon.

Fick reda på igår kväll att jag ska opponera på en uppsats skriven på engelska samt med en metod som jag inte alls är van vid så jag vet inte alls vad det är jag ska ta upp.

Alltså nu får det fan vara nog! Utmaningar får en att växa och utvecklas, men det finns en gräns! Jag har pressats under så lång tid att bara prestera och prestera och ta ut mig. Det tar aldrig slut! Jag har nära till gråten hela tiden för jag känner att jag inte klarar mer... Men vad spelar det för roll om jag känner så? Det gör det inte bättre för jag måste göra det oavsett. Nej, det är bara att bita ihop och bara fortsätta som jag alltid gjort.

Jag hoppas på en höst som är lugnare, men det lär ju inte hända eftersom jag då ska flytta till ny stad och börja nytt jobb. 

Jag ser inte fram emot något längre, mitt liv känns bara så jobbigt att leva och även om det är så fint väder ute nu och sommaren ligger framför oss så kan jag inte njuta. Jag känner inte den där inre glädjen och det gör mig stressad för jag vet ju hur kort tid denna tid varar.

Kan jag inte bara få leva, bara få finnas till. Få känna lugnet och glädjen.

Idag var jag vid slottet för att se gästerna till Estelles dop, var många snygga och supersmala tjejer som kom i sina fina klänningar och håruppsättningar.

Träffade även "Silhouette" för första gången, vilket var trevligt! :-) Som jag skrivit tidigare så slutar jag inte förvånas över alla dessa fina människor som mår så dåligt. Men någon gång ska det ju vända för oss också :-)

Träffade syrran efteråt men kunde inte njuta av sällskapet. Nu när jag träffar henne ofta så kan jag se att hon faktiskt inte är så smal som jag alltid tror utan vi har ganska lika kroppsbyggnader förutom att hon är feminin fin och jag är maskulint ful med mina äckliga muskler.

Känner mig fruktansvärt fet och det värsta är att låren gnids mot varandra. Det är en känsla som jag har väldigt svårt att hantera utan att känna ett sådant äckel och självhat mot mig själv. Känns som att jag är en stor klumpeduns som går längs gatorna. Jag är totalt obekväm i min kropp just nu och det gör det hela väldigt jobbigt att gå på stan eller bara vara ute och promenera för jag känner mig granskad och för fet.

Jag vet inte hur motiverad jag är till att bli frisk längre, för det enda jag har på hjärnan är att JAG MÅSTE BLI SMAL OCH DET NU!

Idag lunchade jag med min syster. Åt god räksallad så det var ju väldigt nyttigt. Sedan var det föreläsning på SCÄ för min del. Denna gången var det en dietist som informerade om vad som kroppen behöver och hur normala portioner ser ut.

Alltså jag fick mig en riktig tankeställare! Jag har alltid trott att jag äter lagom mycket, men det gör jag verkligen inte! Dessutom vet jag inte hur en normalstor portion ser ut. Vi fick gissa på 4 olika stora och jag tänkte att den första bilden med minst på var lagom för mig men det var tydligen lika mkt som en 3-åring skulle ha i sig lr ngt!?

Enligt dem ska man äta 6 mål/dag. Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, mellanmål. Jag är ganska bra på att äta så regelbundet förutom att jag äter för lite av lagad mat.

Fick tårar i ögonen p g a att jag tänkte på hur många år jag har gått och nekat mig själv till att äta, ge mig själv ångest för minsta lilla och detta med att jag är laktosintolerant kan lika gärna bero på hur jag äter (för jag har inte testat mig för det) och att det försvinner när jag äter som man ska. Ååh det vore så underbart, för jag tycker att det är ett så stort problem eftersom jag gillar alla mejeriprodukter samt att det aldrig finns laktosfritt på restauranger och sånt.

Tänkte att det var dags att utmana mig själv och köpa förbjudna livsmedel. Köpte en mjuk limpa, ost, smör, smaksatt yoghurt och allbran-flingor, popcorn och naturgodis. Blev förvånad över hur snabbt jag blev mätt och det var lite av en besvikelse för jag ville ju äta upp allt och vad händer jo då trycker jag i mig en massa och här sitter jag. Ont i magen, patetisk och äcklig. Blir inte att spy för jag är kass på det så får ju knappt upp ngt ändå. Ska dock ut på promenad men kommer ju inte göra mkt.

Fan varför kan jag inte äta lagom mängder?! Jag kämpar och utmanar mig hela tiden men ångesten försvinner ju aldrig!!

BTW fick tid hos äs-enheten i hemstaden, men vad kan de göra? Jag gör ju fan alltid det jag vill (eller inte vill) ändå. Jag har ingen kontroll längre...

Jag tog atarax igårkväll bara för att vara säker på att jag skulle somna fort och sova länge. Då drömde jag att jag hade sovit till halv 2! :-P Vaknade som tur var kl. 9 annars skulle man ju sovit bort hela dagen. Men shit va däckad man blir, hela kroppen känns liksom helt borta som en tung sten. Både skönt men lite obehagligt. Ska verkligen bara ta det i nödfall framöver.

Stressen som släppt har gjort att jag har blivit mer optimistisk. Jag kan klara av att få kontroll över mitt ätande igen och jag kommer att må bra! Första steget blir att sluta väga mig på ett tag, för det triggar mig bara när jag ser siffrorna och jag mår dåligt och då ökar risken att jag ska hetsäta.

Därför låter jag vågen vila och går mer på hur det känns i kroppen och motivera mig själv till att det bara är att kämpa vidare och att det kommer ge resultat längre fram.

Fick svar från äs-enheten i min hemstad. Jag var välkommen att boka tid hos dem innan de går på semester och det tänker jag göra. Egentligen gillar jag inte den kuratorn som är där, då senast jag var där så pratade hon om hur hon gått ner en massa i vikt av att äta enligt tallriksmodellen. Visst hon kanske var överviktig innan, men hallå man kanske måste tänka sig lite för ändå. Jag kände mig ju bara kass som inte kunde gå ner i vikt, det kändes som liksom in your face, att alla går ner i vikt utan jag. Men annars har hon väl bra tankar och knep som jag ska försöka ta åt mig. Känns bra att få lite stöd.

För första gången i mitt liv så känner jag att jag inte behöver skämmas över att jag har en ätstörning. Det jag gör genom att söka hjälp är att jag tar ansvar för mitt eget välmående och det är en positiv och modig sak att göra. Jag ska sluta skämmas och bara göra det som krävs för att jag ska bli frisk! :-)  

Nu är jag klar med uppsatsen så den ska bara mailas in nu ikväll och sedan är det bara att vänta några veckor så i början av juni vet jag om jag blir godkänd. Så just nu kan jag i alla fall släppa det! Helt sjukt konstig känsla.

Jag har haft denna tyngd på mig sedan i januari om att jag måste fixa en uppsats och för mig är det absolut det mest krävande när man pluggar på högskola/universitet. Vissa tycker att det är kul för att man får bestämma vilket ämne man ska undersöka, men jag tycker att de är hemska just för att det ska granskas av så många så förhoppnngsvis var det det sista jag presterar i skolan! Nu är det dags att jag går ut i arbetslivet!

BTW var tvungen att ta bort bilden för seriöst jag fick panik på mig själv och sådana äckelkänslor vällde upp inom mig så jag har lärt mig en läxa, det får bli bilder på andras kroppar som jag lägger upp fram tills jag känner mig smal igen.

Frågan är hur det blir nu när stressen släpper, kommer ångesten, hetsätningarna och kräkandet att försvinna eller iaf minska? Är rädd för att jag ska börja tröstäta istället för jag känner mig deppig, ser inte fram emot sommaren. Känner mig så misslyckad som gått upp i vikt. Jag vill inte känna så. Vill känna att det är helt OK om jag skulle visa benen i klänning, men jag är alldeles för självmedveten för det. Skulle tänka på det konstant.

Funderar på att ta atarax ikväll för jag är så spänd i kroppen men då lär jag sova bort hela dagen imorgon p g a baksmällan man får.

Imorgon blir det 2:a föreläsningen på SCÄ. Den kommer att handla om Maten och ätstörningen och ska hållas av en dietist. Jag har inget problem med att äta, jag har problem med att äta för mycket.

Vanessa Hudgens är min kroppsdubbelgångare förutom ansiktet. Jag tycker att hon är jättesöt och hon passar i sina kurvor för hon är mer proportiornerlig medans jag har lite smalare överkropp än henne, men våra ben är läskigt lika! Inte för att vara sådan men jag tycker inte att hon har smala ben.

Jag tog en joggingtur på 6 km idag och det tog mig bara 33 minuter så har väl helt OK kondis. Dock ville jag köra ett varv till och ha gjort 9 km, men i slutet var jag svimfärdig och vågade inte. Inte bra att springa när man spytt dagen innan och har vätskebrist + att det var varmt...

Köpte B&J "core" cookie-doughly. Alltså himmelskt god blandning, fast lite maffigt med geggan av kola i mitten, men jag gillar typ allt som är too much i chokladväg.

Fick i mig nästan hela förpackningen men med tanke på att jag hade tränat så blev jag inte så illamående men fick ändå paniken av att ha hetsat i sig ca 1000 kcal eller vad det är i den så jag var tvungen. Tur att jag inte hade lovat mig själv att inte göra ngt, skulle inte kunna hålla det.

Jag skyller på att jag är förbannat stressad för har väntat hela dagen på feedback från min handledare på vad jag ska förbättra med uppsatsen och det kommer inget mail. Blir galen, så ont om tid!! Vill veta NU!!

Nu är det bara idag och imorgon som det är denna stress och en massa plugg och sedan så är jag fri! :-D

Jag längtar så mycket för den senaste veckan har jag inte haft något liv, har gått upp halv 7 varje dag och pluggat fram till klockan 20 på kvällen. Inte hunnit gå promenader, förrän igår kväll och det var så underbart att få röra på sig och andas in den härliga luften :-)

Kompisen svarade kl 22 igår kväll och jag är inte den som är långsint. Fick ett bra bemötande. Dock ångrar jag mig på ett sätt att det är så många som vet om (min syster + 2 kompisar). Vad kan detta få för konsekvenser? Kommer de att se ner på mig? Tycker de att jag överdriver? Kommer det bli konstigt att äta ngt ihop?

Vill inte att synen på mig kommer att ändras. Jag är alltid den som är stark och finns där för andra, som sällan klagar och tänker på att alla andra har det mycket värre än jag så det ger mig inte rätten att ha problem. Därför anser jag att jag har ljugit för dem, bara för att jag uppfattar att jag har ett problem som gör att jag mår dåligt så är det ju inte säkert att andra tycker det. De kanske har andra saker som är mycket värre?

Idag har jag planerat (tyvärr) att jag ska köpa den nya Ben & Jerry "core", kommer ej exakt vad den heter och först tänkte jag att jag skulle köpa 2 st av de nya smakerna för jag har liksom typ tvång på att jag måste testa allt som är nytt i sötsaker. Men för det första är de dyra och för det andra så riskerar jag att bara hetsa i mig det och få i mig asmkt kalorier. Så det räcker med EN och inte köpa något annat utöver det. Jag måste lära mig att välja. Antingen godis eller glass, aldrig båda!

Dessutom har jag kommit på att jag inte ska äta det söta på kvällarna utan på dagen istället för då hinner man förbränna mer av det man äter och så slipper man få sådan jävla ångest innan man ska sova och sånt. Ska inte lova att jag inte spyr upp det för det verkar som jag inte kan hålla det, men jag ska iaf försöka att behålla det och därmed kanske jag ser till att äta lite mindre och känna efter mer :)