Igår kväll tog min man upp från ingenstans att när han såg mig naken efter att jag duschat så kunde han se min ryggrad väldigt tydligt och sa att jag gått ner i vikt. Han frågade hur jag mådde och att jag antagligen äter för lite. Det var så konstigt för samma dag kändes det som att jag hade gått upp i vikt.
Grejen är att jag äter inte för lite. Han reagerar aldrig på när vi äter att jag skulle ta för lite mat eller att jag inte äter allt. Har jag mer eller mindre omedvetet skurit ner på mat? Lurar jag mig själv? Visst kan hjärnspöken dyka upp om att jag ibland borde hålla igen men jag lyssnar sällan på dem och jag har inte ångest över mat eller kompenserar. När det kommer till kroppen är det en annan sak. Skulle dock inte säga att jag känner ångest över den men när min man började prata om att jag måste äta mer fett och gå upp i vikt så kände jag lite panik inombords. Gå upp i vikt oavsett anledning är jättetufft för mig även om jag kanske skulle behöva det. Jag har inte vägt mig på ett tag för jag tycker jag gått upp i vikt sedan jag började äta mindre socker och mer mat. Sedan har jag päronform så min överkropp är alltid smalast och kan inte hjälpa att jag ser benig ut.
Började se på dokumentären "Smalast vinner" och vill inte med min kropp stödja smalhetsen. Sedan är vissa smala naturligt och så länge jag varken agerar eller talar på ett osunt sätt så borde jag inte uppfattas så? Det är tråkigt att samhället är så ytligt och måste vara svårare för yngre att hålla sig friska eller bli friska när de utsätts för så mycket smalhets och jämförelse. Sociala medier med bara bilder och videos borde bara raderas från denna värld.
Svammel, svammel men är orolig för dagens unga och mina egna döttrar. Kan man jobba på att skapa motståndskraft mot alla dåliga ideal och krav som sätts? Jag kommenterar aldrig min egna kropp eller mina barns och äter allt så hoppas jag inte gör något som triggar dem när de blir äldre.
Kommentera