Mitt experimenterande med antidepp går ut över mitt äldsta barn genom att jag inte mår bra och orkar därför inte med hennes trotsbeteende. Har kort stubin men min dotter är väl van för hon ger intryck av att inte bry sig men jag bryr mig! Jag vill inte vara lättirriterad och arg. Har själv vuxit upp med en sådan mamma. Det är inte hemskt, men det är inte kul heller.
Jag måste höja dosen och bara acceptera att jag inte kommer känna lika djupt. Jag vill vara en bra mamma åt båda barnen och det är jag inte. Sedan jag fick ytterligare ett barn så har jag känt mig otillräcklig gentemot mitt äldsta barn. Trodde att jag skulle ha svårt att få starka kärlekskänslor till bebisen när jag älskar mitt första så mycket men jag blev helt kär i bebisen på ett sätt jag inte blev med första barnet då jag hade en förlossningsdepression som jag inte sökte hjälp för. Vårt band växte mer fram än att det kom direkt. Detta gör att jag känner dåligt samvete över att jag inte kände så här med mitt första barn. Jag gräver ner mig i alla fel jag anser att jag gjorde som förstagångsförälder och även nu. Min man känns så ofelbar i sin föräldraroll och det gör att jag känner mig ännu sämre.
Går inte att få något stöd från honom då han har så olik uppfattning än mig. Jag har försökt ta upp mina tankar och känslor så sent som ikväll men fick ingen respons. Han verkar faktiskt obrydd över mitt mående. Han var så himla omtänksam innan vi fick barn men sedan dess är han typ allergisk mot att adressera min psykiska ohälsa. Jag förstår att prio ligger på våra barn men jag är fortfarande mån om hans hälsa och hade förhoppningar om att hans omtänksamhet skulle finnas kvar.
Denna upplevda ensamhet i vår relation är inte bra för mig. Det kan leda till att jag känner mig avvisad och att vi inte står varandra nära och då är frågan om jag kommer vilja hålla mig kvar i vår relation om det bara är för barnen som vi är ihop. Har förstått att det är vanligt att ha relationsproblem i småbarnsåren och jag är ingen som ger upp i första taget för jag vet hur bra han är. Vet bara inte hur jag ska nå fram till honom. Som många andra män så verkar han inte ha behov av att ventilera sina känslor. Hoppas han kan följa med till psykologen. Vi kanske behöver en tredje part eller så löser jag mina issues själv på egen hand så jag kan vara en bra mamma och partner!
