Såg lite av en film som handlar om en person med ätstörning och fick ångest. Gamla minnen dök upp och när man fått känna på hur det är att vara frisk så kan man verkligen se hur sjuk man var. Undrar om det är vanligt att må dåligt över det som varit? Borde bara vara glad att jag blev av med skiten. Var tvungen att stänga av filmen och efteråt fick jag nästan en panikattack. Fick anstränga mig för att lugna andningen. Tror jag fick ångest för jag vet att man aldrig går säker. Att vem som helst när som helst kan drabbas av en ätstörning. Kanske är jag extra rädd just nu då jag känner mig lite triggad av den oplanerade viktnedgången? Samtidigt äter jag precis som vanligt och kompenserar inget. Faktiskt första julen på länge som jag inte fick ångest över att jag tryckt i mig en massa sötsaker. Men kan det vara för att jag visste att det inte "gjorde något" om jag gick upp i vikt? Skulle jag känt annorlunda om det var tvärtom?
Det är mycket tankar och känslor just nu och jag skulle vilja ha någon form av livscoach som jag kan prata om detta med arbetslivet och hur jag ska tackla det. Är den stressen som bekymrar mig mest men också stressen över att vara föräldraledig 3 månader till och nu går äldsta ner till 15 h/vecka för jag pluggar inte längre. Jag är så trött konstant. Känner mig aldrig utvilad och inte känt att jag fått återhämtning under julen. Hoppas det vänder nu när vi går mot ljusare tider igen!
