Jag beslöt mig spontant för att jag och äldsta dottern skulle ut på en första Bus- eller godisrunda. Min underbara dotter är så stark i vad hon vill och gillar. Bryr sig inte om att passa in. Hon körde på att vara en tiger med färgglatt ansikte istället för något läskigt. Inte för att hon är rädd, hon kände bara inte för det.
När jag sedan inser vad vi gör när vi står där utanför en främmande persons hus får jag stark oro och undrar varför jag kom på denna idé. Prata med människor man inte känner. Som tur är så finns ju systemet med tända pumpor utanför som indikerar på att de vill ta emot besök men jag var ändå rädd att tolka fel eller komma till någon galning som skulle skrämma ihjäl oss. Men min 4-åring var hur cool som helst. Ringde på och väntade modigt längst fram medan jag stod typ rädd bakom. Supertrevliga människor mötte vi som tyckte hon var så söt i sin outfit. Var fint att möta dessa olika människor.
Min modiga lilla tiger är min förebild. Hon är modig och bryr sig inte om att passa in. Min totala motsats så jag känner mig trygg i att hon förhoppningsvis inte behöver kämpa mot de hjärnspöken jag alltid haft. Min minsta dotter verkar vara mer som jag, mer rädd och klängig men väldigt glad. Jag älskar dem båda så mycket och de får mig varje dag att sträva mot att bli en bättre människa.
