Jag är så himla tacksam och glad i mina barn. De är fina döttrar. Stundtals känner jag mig dock inte värd dem. Att de förtjänar någon bättre mamma. Kan också känna förvåning över att de blivit så fina utseendemässigt när de har mig som mamma. Dock är de inte lika mig så är väl förklaringen.
Min dysmorfofobi är jobbig. Får sådan ångest varje gång jag ser på min nakna kropp. Nu är det inte storleken på den som besvärar mig mest utan alla födelsemärken. Det är inget jag inbillar mig utan jag har av professionella konstaterat mycket. Har än så länge inte sett någon mer person med så mycket. Min man har en del också så vi är måna om att skydda våra barns hudar. Jag har även solallergi så nu har jag kommit fram till att det är bara att skippa solen och denna badsäsong ska jag ha på mig en rashguard. På så sätt skyddar jag mig och slipper låta allmänheten se min onormala hud. Hoppas det kommer minska min ångest. Nu är det jobbigt att bara visa upp mitt ansikte och armar. Påminner mig om kroppens funktion, min kropp är grym och födelsemärkena stör inte funktionen och det är viktigast.
