Svårt att uttrycka mig på ett bra sätt då det antagligen finns de som läser denna blogg och äter antidepp eller minipiller. Blir ni triggade eller tar illa upp ber jag om ursäkt men behöver ventilera mig.
Jag har varit ganska obrydd om att vara "clean" eller naturlig. Insett att jag inte orkat bry mig för att man alltid landar i att allt är potentiellt farligt och kan göra en sjuk. Förr såg jag inte heller så långsiktigt på livet. Nu när jag är förälder ser jag annorlunda på allt. Vet inte om det också har att göra med att jag snart är 40 och kroppen visar tecken på att åldras. Ja, ja nu kommer jag till saken och jag vet inte om jag är så sugen på att antingen stoppa i mig konstgjorda hormoner eller signalsubstanser. Orolig för hur det påverkar min kropp på lång sikt.
Denna helg kom jag över boken "Depphjärnan - Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?". Den var lite jobbig att läsa. Kände mig ifrågasatt. Varför har jag tagit antidepp? Gör det mig svag som inte klarar mig att ta mig ur nedstämdhet och ångest på naturlig väg? Tar jag till en quick fix om jag nu börjar med antidepp igen? Är det så enkelt att lägga om
kost och motion och ge det lite tid så blir måendet bättre? Panikar jag för tidigt och tror att måendet ska dippa brutalt och safear?
En annan aspekt som jag funderat på är om jag gjort min hjärna beroende av antidepp. Började 2012 och har funderat på hur det såg ut innan dess med mitt mående. Efter en kort reflektion konstaterade jag att jag inte alls mådde bra och att jag istället "förstört" flera långa perioder i mitt liv där jag skulle blivit hjälpt av antidepp. Har redan sedan jag var barn haft en depressiv läggning. Jag kan vara en väldigt tungsint och negativ person.
Det jag tar med mig från boken som blev en ögonöppnare för mig är att nedstämdhet/depressioner oftast utlöses av stress av olika slag. Har trott att det mer handlade om förluster. Det är alltså inte så konstigt att jag efter att ha levt med långvarig stress som toppades med hög arbetsbörda på jobbet nu när det lugnat ner sig reagerar med nedstämdhet. Enligt boken är det ett sätt som kroppen reagerar på för att skydda sig mot stressen. Att man vill dra sig undan. Men jag köper inte boken rakt av, finns många ologiska aspekter av både ångest och depression som man inte bara kan härleda till att det är "naturligt". Jag antar att författaren vänder sig till lättare nedstämdhet som vi alla drabbas av från och till. Jag är realistisk och har ingen tro på att man måste vara konstant lycklig men jag vet ju mitt normalläge där jag är i balans. Det är där jag vill vara där man är lite upp och ner men nu är jag under den nivån.
De senaste två veckorna har varit psykiskt jobbiga. Jag tacklar dagligen svårigheter att andas av ångest, inget känns längre roligt utan bara jobbigt. Känner mig gråtfärdig flera ggr per dag. Dock känner jag fortfarande stor kärlek i mina barn och kan ge och ta emot deras kärlek och känna tacksamhet.
Så nu står jag med recept utskrivet på minipiller för min PMS och antidepp och jag vet inte alls vad jag ska göra. Känner mig inte redo för ett beslut än. Avvaktar. Det jag kan försöka med är att ändra kosten och minska koffeinet och se om det kan hjälpa.
Ledsen för detta inlägg. Ser verkligen det positiva i antidepp för andras bruk och tycker verkligen att det hjälper och bra att det finns som hjälp. Det jag ifrågasätter är mig själv, om mitt bruk är legitimt. Är det okej eller måste jag kämpa mer på naturlig väg med kost, motion och stå ut mer? Känner mig väldigt lost på många plan och ur fas.
Kommentera