Att vara utan antidepp är för mig som att man tar bort ett filter. Nu når allt mig rakt in. Både det bra och det dåliga. Kan inte värja mig. Plötsligt inser jag att min föräldraledighet snart är över. Vad har jag varit mentalt under denna tid? Denna dyrbara tid ihop med mina barn. Känns som att detta år flugit förbi. Min minsta är inte längre så liten. Jag kommer aldrig ha en egen liten bebis. Det gör mig lite ledsen (älskar bebisar) men samtidigt är jag så glad att hon nu är med på det mesta som sägs och görs. En egen liten person.
Känner mig så stressad över att snart börja jobba igen och mötas av den miljön. Kanske kommer det kännas bättre än vad jag befarat men just nu känns det inte bra. Känner mig ensam i mitt huvud. Ingen i min omgivning vet hur jag mår. Ingen bryr sig heller om att fråga. Frågar jag själv andra? Tycker ändå jag visar mkt omtanke. Skulle min man sluta med antidepp skulle jag finnas där lite extra och fråga. Det var inte längesedan han hittade ett trasigt rakblad och undrade om jag börjat självskada igen så han måste ju ändå ha en medvetenhet med sig? Önskar att han brydde sig lite mer. Nu får barnen all omsorg. Är väl så det ska vara. Inte jag som ännu vant mig vid att bli "bortglömd". Låter som att jag har PMS vilket jag inte har. Kul för detta ska ju vara de bra dagarna i månaden... Ser fram emot att rutinerna drar igång igen nästa vecka! Hoppas på näringsrik mat, mkt sömn och många promenader! Bättre mående!
Kommentera