Nu när sommaren lider mot sitt slut så känns det vemodigt och mörkret som snart kommer skrämmer mig. Känns som att världen krymper och gör sig mindre välkomnande. Brukar alltid må som sämst under hösten. Dock har hösten en del mysiga inslag också som jag inte får glömma. Blir inte heller roligare än vad man gör. Jag får väl anstränga mig mer och hitta ljuspunkter.
Igår var sista dagen på mitt jobb och det kändes i grunden väldigt bra. Dock är avsked/slut lite sorgliga. Tryggheten med att kunna sitt jobb är skönt, nu ska jag jobba med vissa bekanta arbetsuppgifter men också några helt nya. Kommer utmanas mer i den tjänsten. Mer socialt krävande uppgifter som möten och presentationer. Är orolig över om panikångesten kommer göra sig påmind igen. Har sluppit länge sådant som triggar.
Idag har jag varit bakis. Likadant förra helgen och utan antidepp blir jag riktigt jäkla låg av alkoholen. Tar längre tid att återhämta mig. Vill inte må så här och hoppas kunna skära ned på alkoholen. Har tyvärr även "ätit mina känslor" och gått upp i vikt. Vet inte om det är värt att må sämre både fysiskt och psykiskt för att jag ska känna topparna bättre? När jag tänker efter har jag inte mått så bra utan. Ska testa lite till men sedan kanske det är lika bra att börja med antideppen igen.
Kommentera